jueves, 25 de junio de 2015

GOTZON ALEMÁN [16.377]


Gotzon Alemán 

(Donostia, Gipuzkoa, 1953 - 1978) fue un escritor vasco.


Bibliografía

POESÍA   Iraganaz. 1980, Elkar




Iraganaz. 1980, Elkar



Te vas lejos, a esos otros mundos, donde esas otras gentes.
Parece que necesitas esas otras alegrías.
Tu fugacidad rodeará esas nuevas sonrisas que te aparecerán en la cara.
Tu lejana aproximación estropeará esos nuevas sentimientos que necesitas.
Y volverás a huir.
Eres la búsqueda infinita, río sin mar, lluvia sin tierra, luz sin día, eterna muerte sin muerte.





NERAU ERE

Nerau ere hire gabekotasunak
biziaz betetzen saiatu naun
hire misterio opako sakratuak
nireganatzea lortu gabe.

Baita nerau ere hire hiretasuna
ireki guraz
hire sentimenduen konstelazioetara
abiatu nindunan.

Baita nerau ere
zorionez eta zoritxarrez
dastatu nahi izan ninan
debekatua zitzaidan igali xarmanta.

Eta segundoak pasako ditun
banan-bana nire aitzinean.

Eta denboraren ihardutze-mailua
ez dun baretuko.

Eta hire etortzerik gabeko joatea
urrutirat doalarik
isiltasunaren isiltasunak
bakardadearen bakardadea
bereganatutakoan
txokoratuko naun
bakar
bakarrik.




Orduan

eguzkiak iratzarriko nau.
Ahaztuko dut magala
ahaztuko dut belarra
ahaztuko dut lurra.
Neure gogoa bilduko dut
eta abiatuko naiz
berriro
ezmaitasunaren herri
urrutirantz.




Ttakun ttakun, una música para siempre.


Hace treinta y cinco años la nueva música vasca estaba vibrante. La originalidad de los músicos no parecía tener límite. El sello Guimbarda recopilaba el folk mundial y español, pero no abarcó al vasco, que creó el suyo propio, Xoxoa. Recientes estaban los emblemáticos discos de Mikel Laboa (Bat-Hiru) con su mezcla de tradición y modernidad tanto en la música como en los temas y de Benito Lertxundi (Zuberoa-Askatasunaren semeei), flirteando con la música celta y llevando el preciosismo de la canción vasca hasta niveles nunca alcanzados, entre otros muchos que pululaban en el ambiente difícil de aquella época de transición en todos los sentidos.

Txomin Artola estaba en este grupo. Ya nos había sumergido en el mundo marinero y de arrantzales con su primer disco Olaxta. En un disco posterior, con el grupo Haizea quería darle a la música vasca unos aires a lo último de Pentangle, o eso les parecía a mis oídos. Su siguiente disco, Belar hostoak (Hojas de hierba) fue uno de los más celebrados por los críticos: acompañado por músicos del grupo de rock Errobi nos brindó unas canciones que musicaban poemas de Walt Whitman y en donde se mezclaban folk, rock y jazz con su voz cálida y envolvente y nos dejaba sumergidos en un mundo vasco-americano-universal. ¿Qué podía venir después? Sus adeptos hacíamos cábalas con las cotas a las que llegaría en su siguiente disco. Cuando salió fuimos a comprarlo sin más información que su autoría. La sorpresa fue mayúscula: en Ttakun Ttakun no había una búsqueda de nuevas músicas, estilos, temas o instrumentos. No había una explosión que abriera la canción vasca a nuevos lenguajes. El disco era todo lo contrario: una introspección y una intimidad absolutas. 

Meses antes había muerto prematuramente el poeta Gotzon Aleman y este disco era su homenaje hecho por su amigo.

Las letras son poemas autobiográficos de Gotzon y hablan de la infancia, adolescencia y juventud del poeta; apenas llega a un punto de madurez, pero ya están presentes el aprendizaje, el amor, la búsqueda y la pérdida. Musicalmente es de lo mejor que ha producido la canción vasca. La voz de Txomin Artola, un violonchelo omnipresente que hace intemporales todas las canciones, acompañado de una guitarra. Alternando aquí y allá, una percusión, una flauta, una armónica o un xilófono. Se completa con la voz del propio poeta recitando un par de poesías suyas con un fondo de txalaparta (la voz ttakun ttakun es usada en un poema onomatopéyico dedicado a este instrumento). Poco después de grabarlo, Txomin Artola estuvo cinco años sin dejarse ver por la escena musical vasca. Tal es el sentimiento que se dejó en esta joya de disco.




eres búsqueda infinita
río sin mar
lluvia sin tierra
luz sin día
eterna agonía sin muerte





bilatze infinitoa haiz
itxasorik gabeko ibaia
lurrik gabeko euria
egunik gabeko argia
heriotzarik gabeko heriotza eternua 





LEHENGO UNE OROIGARRIAK 
BURURA DATOZKIT
       
Lehengo une oroigarriak burura datozkit
herriko lagunak
neska batentzako sentimendurik sakonenak
ikastetxeetako
ordu labur eta zabalak,
sendia,
gela hartako hoztasuna,...
dena nahastuta eta ixilik...

Laister
hemengo egoera bakan hau,
gogo barruko bortxa zalantzatsua,
poz-aldi eta nahigabetxo guztiak,
lana...
hau dena
eta espetxea bera
beste oroitzapen bat
izango da nire baitan.

Berriro,
Euskadiko egunerokotasunak
inguratuko nau;
eta orain,
hemen,
zulo honetatik,
niregana datorrela sumatzen dut.

(Jaengo kartzelan)




BELDURRA GURE HEZURRETAN
   
Makina aldiz,
beldurra geure hezurretan sentitu izan dinagu,
orratza bilakatuta,
minberatzailea,
sentitu izan dinagu
atzo,
gaur,
bihar ez.
Bihar
hauts hotza besterik ez gaitun izango,
inoren buruan egongo ez denik
oroitzapen ahaztua.
Garai hortan,
hain hurbil dagokigun biharko biharamunean,
oinazeak ez zinagu minik egingo,
beldurra ez dun gure buruetan jolastuko,
haren behatz bilutsiek ez diten gure barnekoa arakatuko
Ez diten bururik,
barnerik,
soinik aurkituko,
haren atzaparrek ez diten ezer topatuko,
haren ezin beteko egarri gorria
ez dun gure ur gardenez aseko.
Eta
bakardade isolatu hortan
bakar-bakarrik,
ibiliko dun,
bakartasunean amilduta
bakar-bakarrik.

(Aranjuezeko kartzelan)



HURBILTZE GUTIZIATSUA
   
Egunsenti bakoitzak zekarkidan
zoriontasunarenganako hurbiltze gutiziatsua
berbizi nahi dut.

Eta sobran zaudete!
esaten baitidazue
iragana iragana dela.

Lehenean nahi dut iraun,
lehena oraina eginez,
oraina atzera iraulduz...

Haraino eraman nahi haut,
edo,
handik,
karriketan zehar nabilela,
elkarrekin zapaldutako espaloi guztietatik,

elkarrekin egondako taberna orotatik,
elkarri atxikituta, markatuta, ditugu egun haietatik
elkarri itsatsirik azpimarkatu zaizkigun orduetatik,
handik,
hauetik irtetzean, bakarrik zenbatzen ditudan
neure urrats isiletara.

Ez dinat errealitate hau onartu nahi!
Ez ote dezaket,
ia erreala izan zena,
eskuan daramatzadan paperen artean
betirako finka?
Zergatik dagidazue uko?
Utz!
Ahantz
nazazue!




No hay comentarios:

Publicar un comentario