Bodil Malmsten
Bodil Malmsten (nacida el 19 de agosto 1944 en Bjarme, Jämtland, Suecia) es una poeta sueca y novelista. Nació cerca de Östersund en Jämtland, Suecia y se crió con sus abuelos maternos. Su abuelo paterno era el diseñador y arquitecto Carl Malmsten.
La traducción al inglés de su novela, priset På vatten i Finisterre (el precio del agua en Finisterre, traducido por Frank Perry), fue seleccionada como libro de la semana en BBC Radio 4.
Se le concedió un doctorado honoris causa por la Facultad de Ciencias Humanas de la Universidad de Suecia en Östersund en 2006.
Obras publicadas
Dvärgen Gustaf (1977) ISBN 91-0-041910-9
Damen, Brinner det! (1984) ISBN 91-0-046074-5
Padan y Branden (1987) ISBN 91-0-047171-2
B-ställningar (1987) ISBN 91-0-047423-1
Bilder Svartvita (1988) ISBN 91-7448-975-5
NAD y ONAD Idioternas Bok (1989) ISBN 91-0-047741-9
Nefertiti i Berlin (1990) ISBN 91-0-047980-2
Lov utan Landet (1991) ISBN 91-0-055283-6
Det är ingen ordning På mina papper (1991) ISBN 90-364-8761-7
Med Inte den eld jag har nu: för dikt annan presa (1993) ISBN 91-0-055573-8
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (1994) ISBN 91-0-055900-8
Nasta mig rör som (1996) ISBN 91-0-056230-0 - El próximo que me toca
Undergångarens Sånger (1998) ISBN 91-0-056660-8
Priset På vatten i Finisterre (2001) ISBN 91-0-057718-9 (publicado en Inglés como el precio del agua en Finisterre ISBN 1-84343-164-5 )
Det är fortfarande ingen ordning På mina papper (2003) ISBN 91-0-010147-8
Traducción de FRANCISCO J. URIZ
UNA ALMEJA
Ella quiere convertirse en almeja
ella pertenece a la especie de las almejas,
una especie que puede hacer perlas
de los granos de arena -ella sola
cogen de sí mismas y crean
con el mayor de los riesgos-
ella lo asume-
quiere ser almeja
y no coral ni pez.
Quiere tener un caparazón duro con un forro de nácar
y ser protegida por él como por su padre y su madre
el día en que alguien le reclame la perla-
el día en que alguien quiera romper el caparazón
y partir la almeja en dos.
Ese día puede ser hoy-
ella puede en cualquier momento ser partida por la mitad.
Pero las almejas no tienen miedo
y las perlas son dueñas de su lecho-
ella querría ser una almeja
querría no tener nunca miedo.
Ahora hay una señora sentada inmóvil junto al mar
justo ahora no tiene miedo nunca.
Damen det Brinner (1984)
Ama la señora
desde su distancia
la vida de él - su existencia
así como ama el movimiento
camino de la realidad.
Ella ama lo que vive
y adora las hojas de diente de león
y las gaviotas y el metro, y las finas hojas del sauce.
Ama
el movimiento de los trenes en marcha,
el segundo cuando se paran,
el instante en que están
en camino desde la estación de origen y hasta el final
de la línea de cercanías que recorren sin cesar.
Ama
el movimiento que producen cuando se paran
para que una multitud de personas se bajen juntas,
ama el hecho de que cada una de ellas es una parte vital
de toda la multitud que es indivisible y total.
Ama
las ardientes ansias de ser parte de esa multitud-
una sola vida que va camino del trabajo
todavía.
Damen det Brinner (1984)
LENTAS REPOSICIONES
Su vida en una instantánea.
Pegada a su video la señora ve un entierro-
los pilotos traseros del ataúd parpadean, alguien la deja
ella grita -como si le fuese en ello la vida: ¡VUELVE! ¡VUELVE!.
Él saluda con la mano y sonríe
porque oye con toda claridad lo que ella grita
y la película de terror que ha alquilado se titula:
LA ÚNICA VIDA TRAICIONA.
Ella la rebobina -rewind- la vuelve a ver otra vez:
Una señora junto a un canal
un hombre que se va de allí
otra vez
otra vez.
Es decir
la vida de ella por un lado-
hacer solitarios & soledad.
La vida de él en el otro lado-
donde está la realidad
Damen det Brinner (1984)
Kom och hälsa på mig om tusen år. Utgiven av Modernista förlag 2007.
En söndag som den här i Finistère
Det är en regnig söndagseftermiddag i Finistère, jag råkar sätta på TV:n,
jag bara trycker till lite lätt på fjärrkontrollen, detta handikappredskap.
Jag väntar mig ingenting utom lite dubbat CSI, Friends, Lost, Lilla huset
på prärien eller någon annan av de amerikanska serier som dominerar
TV-utbudet på jordklotet – öst som väst, jag väntar mig franskt under-
hållningstrams, broilersångare och den franska studiopubliken som alltid
klappar i otakt.
Istället får jag två timmar Fabrice Luchini i Vivement Dimanche, ett av
de underhållningsprogram som pågår år efter år i fransk TV.
Fabriche Luchini är skådespelare, det är vad han försörjer sig på men
han är också filosof, dåre, geni, formuleringsfyllerist.
Fabriche Luchini är inte riktigt klok, han säger vad som helst om vad
som helst och om vem som helst – Sarkozy, Molière, Johnny Hallyday.
Fabriche Luchini kan hela världsrepertoaren utantill och hela Johnny
Hallydays repertoar, Luchini sjunger, dansar, han går i taket, han bubblar,
spottet skvätter på programledaren Michael Drucker och hans hund Olga,
Luchini kokar över av hejdlös entusiasm inför litteratur och teater och
skitmusik.
>>Jag har inget privatliv<<, säger han, >>hur skulle jag hinna det?<<
Luchini är gift med Bach och Glenn Gould, Thomas Bernard, Molière,
Montaigne och de gamla grekerna.
Fabriche Luchini är känslosam och kallblodig, kärleksfull och livsfarlig,
han är alldeles för mycket och det är precis vad jag behöver en sjöblöt
söndag som den här i Finistère.
De från norr kommande leoparderna. Utgiven av Modernista förlag 2009
Annan Atlant, andra grannar
Grannen är en pensionerad militär med ett enormt energiöverskott, man
skulle kunna driva ett kärnkraftverk med min granne, han kan hjälpa
eller stjälpa det mesta.
Hans hår ligger bakåt, strävt och sluttande som om han alltid går i
motvind, i storm.
Vad som helst kan hända, han väjer inte för någonting.
Grannen är en naturkatastrof, en tromb, en tornado, en jordbävning.
Han kör över allting i sin väg, högt som lågt.
Alltid på krigsstigen.
Man vet aldrig förrän efteråt vad det var som hände och för det mesta
inte ens då.
Frun är yngre än mannen, hon är yngre än jag men deras äktenskap är
gammaldags, grannens fru är en gammaldags fru utan annan status än
att vara hans fru.
Det är alltid grannen som pratar. Pratar och pratar.
Frun står bredvid och säger ingenting.
Våra blickar möts, vi gör buddistiskt lugnande andningsövningar.
Grannen är den sortens fransman som kan prata hur länge som helst
om ingenting.
Han kan inte slå i en spik utan att prata om det en halv dag.
Frun är gisslan i grannarnas äktenskap.
Jag borde befria henne, men vet inte hur och vill inte ta ansvaret.
Jag lånar ut böcker till henne men vad hon behöver ör en bankbok, ett
eget checkkonto och ett körkort.
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Utgiven av Modernista 2012.
Baguette traduction
Snart tio i Frankrike, i snart tio år har jag gjort mig förstådd, jag har köpt
hus, jag har sålt, jag deklarerar skattepliktig inkomst, jag gör allt som det
franska samhället vill att jag ska göra, jag sköter mig bra. Min franska är tio
år bättre än när jag kom. Men det räcker inte. I bageriet där jag köper mitt
bröd finns en baguette på grovmalet mjöl, en sådan baguette är
baguette tradition. Varje dag köper jag min baguette tradition av samma
flicka i samma bageri och idag hör jag mig själv säga: >>Bonjour
madameoiselle, jag en översättning, tack.<<
Tradition, heter baguetten, inte traduction. Jag tar baguetten under
armen, säger: >>Åh, han varm redan. Jag skynda på hus, tack för
mycket, tack, tack, tack.<< och vänder mig inte om,
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Utgiven av Albert Bonnier Förlag 2003
Rosensylt, minigolf, blåeld och tång
När jag var tolv år åt jag sylt av rosenblad, den smakade parfym
-4711 Kölnisch Wasser Eau de Cologne, det var på Ölands östligaste
campingplats.
Mina föräldrar hade allt för camping – sängar, stolar, bord,
allt måste vara som hemma men i plast. Amplar med petunia,
fuchsia, pelargon.
En tysk familj slog upp sitt tält intill vårt – Meyer, Schmidt,
Schuhmacher? – Sonen hette Maximiliam, Max.
Mina föräldrar bjöd på kaffe, campingservis, campingkex.
Tyskarna sa danke schön, sen gick den tyska mamman till
det tyska tältet och tog fram rosensylten – marmelad på rosenblad,
rosor från Ruhr.
Mina föräldrar sa sehr gut. Sehr gut? Den smakade 4711 Kölnisch Wasser Eau de Cologne.
Sonens ögon bärnstensgula – det är på östra Öland och han
heter Max.
Bärnstensgula ögon.
Mina föräldrar säger att jag måste säga danke schön – säg danke
schön, det heter danke schön.
Här får ni varsin krona till minigolfen – nu kan die Kinder lära
sig varandras språk.
Vi lärde oss inte varandras språk och vi spelade aldrig minigolf.
Vi kysstes. I fjorton dagar kysstes vi, fjorton campingdagar.
Kysstes på alvaret, cyklande kyssande – kyssar vid enbuskar
gulmåra, vitmåra – kysstes och blåelden brann under fötterna,
vallmo vid vägkanten flammande röd.
Kyssar vid kyrkor med stengärdesgård, brandgula lavar – kysstes
med tången i havet mot Lübeck och Livland och Riga – var håller
barnen hus – minigolf?
Vi kysstes, jag kysstes, han kysstes – vi kysstes med ögonen
öppna – hans ögon ett enda djupt bärnstensgult öga – jag drunknar
i bärnsten snart reser han hem Trelleborg Travemünde, vi kysstes.
Kaffet och campingen, sylten av rosen blad, 4711, amplarna,
plasten – wo sind die Kinder – die Bodil, der Max?
I havet, på Alvaret, kyrkornas brandgula lavar och bärnstenens
tystnad på stranden i Hansan i kyssarnas landskap rosensylt
rosensylt blåeld och tång.
Så gör jag: Konsten att skriva. Utgiven 2012 av Modernista förlag
Ta ut det i förväg
Det här är grundläggande. Det gäller skrivandet, det gäller allt:
Ta ut glädjen i förväg. Ta ut skrivglädjen och förvara den ljust.
Något behöver bli berättat, låt det.
Tids nog kommer problemen; problem behöver man inte oroa sig för,
de kommer när de kommer. Skrivglädjen är kusin med lusten, ta ut dem
så mycket det någonsin går.
Det elementära med skrivandet, det fundamentala, är att allt som bara
är, allt som finns – enkelt, naturligt och som det är, förvandlas till svårt
när det ska skrivas ned.
Känslor som känns självklara – oro, kärlek, rädsla, hat; den skrivna
känslan är inte i närheten, inte ens ett närmevärde till känslan själv.
Detsamma med situationer, personer.
Till och med fakta vacklar när de blir till skrift.
Vi kan inte skriva av verkligheten, det kommer inte att bli likt.
Språket är oanvändbart när det handlar om att säga sanningen,
att meddela sig.. hur mycket den skrivande än bemödar sig
så pressar orden allt till marken och bringar allt i olag och gör
den fullkomliga sanningen till en lögn på papperet.
Thomas Bernhard
Den som skriver ska vara glad att den fullkomliga sanningen är en lögn
på pappret, det är ingen lögn, det är en annan sanning.
Det skrivna blir inte den sanning man eftersträvar, det skrivna är
något annat, något nytt. Det skrivna är sin egen sanning och den enda
sanning den skrivande ska sträva mot. Sträva mot och sträva efter att
skapa en annan värld än den oskrivna, att göra en ny värld – den skrivna
världen, den lögn som kallas fiktion.
No hay comentarios:
Publicar un comentario