lunes, 3 de abril de 2017

SVETLANA CÂRSTEAN [20.066]

Foto: Cato Lein.

SVETLANA CÂRSTEAN 

Svetlana Cârstean, Nació el 18.02.1969 en Botoșani, Rumanía.
Vive en Bucarest, Rumanía, Es poeta y periodista. Estudió literatura rumana y francesa en la Universidad de Bucarest. 

La autora rumana Svetlana Cârstean debutó en 1995 con el volumen colectivo Tablou de familie [Retrato de familia], junto con T.O. Bobe, Răzvan, Rădulescu, Mihai Ignat, Sorin Gherguţ y Cezar Paul-Bădescu.  En 2008 publica Floarea de menghină, por el cual recibió diversos premios literarios, incluido El Premio de la Unión de Escritores rumanos. En 2013, este poemario fue publicado en Suecia por Rámus Publishing House y traducido al sueco por Athena Farrokhzad. 

En 2015 publica su segundo libro de poemas, Gravitaţie [Gravedad], editado por Trei Publishing House, cuya edición en Noruega aparecerá este año (2017) en Audiatur Bokhandel AS Publishing House. Al mismo tiempo escribió con la poeta sueca Athena Farrokhzad, Trado, libro de poesía publicado en Suecia y en Rumanía en 2016. Esta obra fue considerada por la crítica sueca “un libro pionero que cambia el paradigma”. 

Svetlana Cârstean coordina en la Casa Editorial Nemira su propia colección de poesía, llamada Vorpal. Algunas traducciones de su obra al alemán, francés, inglés, italiano, catalán y checo se pueden encontrar en http://www.lyrikline.org.



Traducción de Jorge Seca asistido por la autora


Soy mujer 

Soy mujer,
hace mucho que este cuerpo mío flota
extendido sobre las aguas, albo como luz de luna.
Soy impúdica y silenciosa,
una mujer despiadada
que abraza a su bebé hasta la asfixia
por volverlo uno con ella misma
igual que por aquel entonces,
cuando los vientres grandes eran
estancias umbrosas de descanso,
las habitaciones buenas que dan a la calle,
las estancias de las vacaciones eternas,
sin dolores, sin lágrimas,
ese lugar donde nadie se separa de nadie.
Soy una mujer, a menudo fea,
mi cuerpo era ayer un barco de papel,
jugando lo arrojé sobre la superficie de estas aguas,
esperando que me llevaran lejos.
Hoy soy una orca asesina,
a menudo bella,
que espera a su pescador.



Sînt femeie

Sînt femeie,
corpul meu plutește de atîta timp,
deasupra apelor întinse, alb ca o lumină de lună,
impudică și tăcută.
Sînt o mamă nemiloasă.
care-și îmbrățișează copilul,
pînă la sufocare,
îl face iarăși una cu ea însăși,
ca altădată,
cînd burțile mari erau camere umbroase de odihnă,
erau încăperile bune dinspre stradă, 
camerele vacanței veșnice,
fără durere, fără lacrimi,
erau locul acela unde nimeni nu se desparte de nimeni.
Sînt o femeie, adesea urîtă,
corpul meu era ieri o barcă de hîrtie
l-am aruncat în joacă pe suprafața acestei ape, 
sperînd să mă ducă departe.
Azi sînt balena ucigașă,
adesea frumoasă,
care-și așteaptă pescarul.

Idioma: rumano




Revoluție

Tatălui meu. Athenei Farrokhzad. Lui Andrei.
                                                                                                      
Niciodată cruzimea Ta nu a depășit dulceața Ta.
Șterse sînt urmele durerii vechi,
urmele privirii vechi.

Bine-ai venit, gravitație, în viața mea!

Noi imnuri se vor scrie. 
Fiicele vechilor revoluții,
pe care nu ele le-au făcut,
pentru care nu ele au aprins focul, 
au doar efigia luptei încrustată 
în pielea pieptului lor.
Dar armele sînt altele.
Alte arme au primit
alte arme mînuiesc
fiicele Tale pe care
le-ai pus să se nască la sfîrșitul revoluțiilor vechi.

Idioma: rumano



Una

O vreme somnul a intrat pe aceeași poartă,
în mine și în ea,
pe aceeași poartă au intrat bucuria,
spaima,
gustul, mirosul, moliciunea cireșelor.
Greutatea mea era greutatea ei, 
unghiile mele, unghiile ei,
aerul meu, aerul ei, 
amîndouă visam același vis,
eram una:
o femeie care se plimbă
singură
pe străzi, cu trenul, cu autobuzul.

De: Floarea de menghină
Idioma: rumano
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008



Ett

Under en tid kom sömnen in genom samma grind,
i mig och i henne, 
genom samma grind kom glädjen in,  
rädslan, 
smaken, lukten, körsbärens mjukhet. 
Min tyngd var hennes tyngd, 
mina naglar, hennes naglar, 
min luft, hennes luft,
vi drömde båda samma dröm,  
vi var ett:
en kvinna som rör sig
ensam 
på gatorna,
med tåg, med buss.

Idioma: sueco
Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad



Două

Mă gîndesc la burta mea mare, de femeie gravidă. Pe ea îmi odihneam
mîinile, cu ea împingeam oamenii în tramvaie, îmi făceam loc, găuream
aerul, eram parcă mai puternică decît el sau el era poate resemnat și
elastic. Mă gîndesc la burta mamei mele pe care niciodată n-am văzut-o,
nici într-o poză. Burta ei, cu mine în ea, rămîne un secret veșnic. Și cînd 
îmi amintesc de ele, burta mea și burta ei devin două camere identice,
umbroase, cu storurile trase, unde se poate dormi pînă tîrziu. Două 
camere cărora le știi fiecare pată de pe tavan, fiecare bubuliță din var,
fiecare desen pe care dungile subțiri de lumină îl proiectează de-a lungul
mobilelor, pereților și peste corpul tău. Și e ca în vis. Te miști în voie într-o
cameră, dar o vezi simultan și pe cealaltă de alături, poți trece din una în
alta fără să deschizi uși, fără să închizi în urma ta ferestre.


Cu mama mea în brațe, traversez în fugă aleea. O alee de jucărie. O alee
care urmează să fie colorată.
Stă cuibărită la pieptul meu, nu-i aud nici măcar respirația. Mă roagă din
priviri să nu-i dau drumul, să n-o scap cumva pe caldarîm printre 
nimicurile pe care le calcă toată lumea cu picioarele.
Ar trebui să spun că e ușoară. 
Dar nu, de fapt, ea e foarte grea, mă cocoșează. Îmi rupe mîinile.
Ar trebui să spun că e mică. Însă ea e mare, albă și rotundă. Fundul ei
molatec stă revărsat și imperturbabil lipit de coastele mele, îmi înfierbîntă
pielea.
Mama mea se lipește de mine. Corpul mi se zbîrcește într-o clipă.
Îmbătrînesc brusc atunci cînd îi văd pielea fadă, fără miros.
E albă, e mare. E peste mine.
E luna care mi-a coborît în brațe.
E rece, însă eu transpir.

Mă uit la mama mea. Cine sînt eu?


Mama mea nu transpiră.
Și face pipi fără zgomot. De zeci de ani, nu a mai vrut să audă cum cade
pipiul ei pe faianța imaculată a veceului. Mai întîi dă drumul la apă, în
chiuvetă, apa curge cu putere, nervoasă, stropește totul în jur, însă acoperă 
orice alt sunet din încăpere. O apă rea, dar curată, limpede, fără miros.
Mirosul e al meu. Eu vin din urmă cu subsuorile lipite, închise pe 
dinăuntru, ferecate, ca să nu fiu recunoscută. Sufletul ascuns în subsuorile
mele e insuportabil, duhnește. Mama mea nici măcar nu-l poate privi. Ea 
mă trimite direct la baie.
Sînt cuminte și dau drumul la robinet, la maximum. O chiuvetă întreagă,
plină ochi cu apă, iată singurul dar adevărat pe care pot să i-l fac. De la o
vreme, nu mai suportă să-i audă nici pe alții cum fac pipi.
La sfîrșit trag de lanțul metalic al veceului. Ni se revarsă iarăși în auz
amîndurora apa zgomotoasă care curăță și amestecă mirosuri, culori,
inventează curcubee pe faianță și le duce mai departe, acolo unde nasurile,
nici ochii și nici buzele noastre nu ajung, acolo unde resturile noastre se
mișcă libere și neștiute de nimeni, cunoscînd un alt întuneric, alte tuburi,
alte recipiente, alte glasuri, alte încăperi. Fără piele sau oase sau gînduri.

Idioma: rumano
© Svetlana Cârstean
De: Floarea de menghină
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008


Två

Jag tänker på min stora mage, en gravid kvinnas. På den vilade jag mina  händer, med den knuffade jag människor på spårvagnarna, med den tog  jag mig fram, jag trängde igenom luften, det var som om jag var starkare  än den, eller så var det kanske den som var elastisk och resignerad. Jag  tänker på min mammas mage som jag aldrig såg, inte ens på ett enda foto. 
Hennes mage, med mig inuti, förblir en evig hemlighet. Och när jag 
minns dem blir min mage och hennes mage två identiska rum, skuggiga, 
med rullgardinerna nerdragna, där man kan sova till sent. Två rum där du  känner till minsta fläck i taket, minsta skavank i tapeten, minsta mönster  som de smala ljusstrimmorna reflekterar på möblerna, på väggarna och på  din kropp. Och det är som i en dröm. Du tar dig ledigt in i ett rum, men  samtidigt ser du också det bredvid, du kan ta dig från det ena till det andra 
utan att öppna dörrarna, utan att stänga fönstren bakom dig.

Med min mamma i armarna korsar jag springande allén. En allé av 
leksaker. En allé som ska färgläggas. 
Hon är hopkurad mot mitt bröst, jag hör inte ens hennes andning. Med 
blicken ber hon mig att inte släppa taget om henne, att inte låta henne 
falla ner på trottoaren, ner till det obetydliga som alla trampar på. 
Jag borde säga att hon är lätt.  
Men nej, i själva verket är hon mycket tung, hon gör mig krokig. Hon gör  sönder mina armar.  
Jag borde säga att hon är liten. Men hon är stor, vit och rund. Hennes 
slappa rumpa förblir översvämmad och orubbligt fastklistrad vid mina 
revben, bränner min hud. Min mamma klistrar fast sig fast vid mig. Min 
kropp rynkar plötsligt ihop sig. Jag åldras bryskt när jag ser hennes fadda  och luktlösa hud.
Hon är vit, hon är stor. Hon är över hela mig. 
Det är månen som gått ner i mina armar.  
Hon är kall, men jag, jag svettas.

Jag tittar på min mamma. Vem är jag?

Min mamma svettas inte. 
Och hon kissar ljudlöst. Sedan årtionden har hon inte längre velat höra 
hur hennes kiss träffar toalettens fläckfria porslin. Hon vrider först upp 
vattnet i handfatet, vattnet forsar starkt, nervöst, skvätter ner allt omkring 
henne, täcker över alla andra ljud i rummet. Ett elakt vatten, men rent, 
klart, luktlöst.  
Lukten är min. Jag kommer bakifrån med armhålorna fastklistrade, 
stängda inifrån, låsta, för att inte bli igenkänd. Själen, dold i mina 
armhålor, är outhärdlig, den stinker. Min mamma kan inte ens titta på 
den. Hon skickar mig raka vägen till badrummet. 
Jag är lydig och jag sätter på kranen till max. Ett helt handfat fyllt till 
brädden, det är den enda sanna gåva jag kan ge henne. Sedan en tid kan 
hon inte ens längre stå ut med ljudet av andras kiss. 
På slutet drar jag i toalettens metallkedja. Återigen svämmar vattnet in i 
bådas vår hörsel, det högljudda vattnet som renar och blandar lukter, 
färger, bildar regnbågar på porslinet, och bär dem längre, dit varken 
näsorna, ögonen eller våra läppar når, där våra lämningar rör sig fritt, 
okända för alla, upptäcker ett annat mörker, andra vattenledningar, andra 
behållare, andra röster, andra rum. Utan hud, varken ben eller tankar.

Idioma: sueco
Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad


Deux

Je pense à mon gros ventre, de femme enceinte. Sur lui, je reposais mes 
mains, avec lui, je poussais les gens dans le tramway, je me faisais une 
place, je perforais l’air, c’était comme si j’étais plus forte que lui ou était-
ce lui qui était résigné et flexible. Je pense au ventre de ma mère que je 
n’ai jamais vue, pas même en photo. Son ventre, avec moi dedans, reste 
un secret éternel. Et quand je me souviens d’eux, mon ventre et son 
ventre deviennent deux chambres identiques, ombragées, avec les stores 
baissés, où l’on peut dormir tard. Deux chambres dont on connaîtrait la 
moindre tâche au plafond, la moindre cloque de chaux, le moindre dessin 
que les minces rayons de lumière projettent le long des meubles, des murs 
et sur ton corps. Et c’est comme dans un rêve. Tu te déplaces librement 
dans une chambre, et simultanément tu vois aussi celle d’à côté, tu peux 
passer de l’une à l’autre sans ouvrir de portes, ni fermer la fenêtre derrière 
toi.

Ma mère dans les bras, je traverse l’allée en courant. Une allée de jeu. 
Une allée continuant à être colorée.
Elle reste blottie sur ma poitrine, je n’entends même pas sa respiration. 
Du regard, elle me supplie de ne pas l’abandonner, de ne pas la laisser 
tomber sur le pavé avec les choses sans valeur sur lesquelles tout le 
monde marche.
Il faudrait que je dise qu’elle est légère.
Mais non, en fait, elle est très lourde, elle me courbe. Elle me coupe les 
mains.
Il faudrait que je dise qu’elle est petite. Mais elle est grande, blanche et 
ronde. Ses fesses relâchées restent abondamment et imperturbablement 
collées à mes côtes, elles me brûlent la peau. 
Ma mère se colle à moi. Immédiatement, mon corps se ride. Je vieillis 
brusquement en voyant sa peau fade, sans odeur.
Elle est blanche, elle est grande. Elle est sur moi.
C’est la lune qui est descendue dans mes bras.
Elle est froide, mais je transpire.

Je regarde ma mère. Qui suis-je ?

Ma mère ne transpire pas.
Elle fait pipi, sans bruit. Depuis dix ans, elle ne veut plus entendre le bruit 
de son pipi tombant sur la faïence immaculée des toilettes. Elle tire 
d’abord l’eau dans la cuvette, l’eau coule avec puissance, nerveuse, 
éclaboussant tout autour d’elle, mais couvrant tous les autres bruits de la 
pièce. Une mauvaise eau, mais propre, limpide, sans odeur.
L’odeur, c’est la mienne. J’arrive ensuite avec les aisselles collées, 
fermées de l’intérieur, ferrées, pour ne pas être reconnue. L’âme caché 
sous mes aisselles est insupportable, elle pue. Ma mère ne peut même pas 
la regarder. Elle m’envoie directement à la salle-de-bain.

Je suis obéissante et j’ouvre le robinet, au maximum. Une cuvette entière, 
pleine à ras bord, voilà le seul véritable cadeau que je peux lui faire. 
Depuis quelque temps, elle ne supporte même plus le bruit des autres 
quand ils font pipi.
A la fin, je tire la chaîne métallique des WC. De nouveau, l’eau bruyante 
qui nettoie et mélange les odeurs, les couleurs, qui invente des arcs en 
ciel sur la faïence et les emmène plus loin, là où aucun nez, aucun oeil et 
aucune de nos bouches n’arrivent, là où nos restes se déplacent librement, 
ignorés de tous, découvrant une autre obscurité, d’autres tuyaux, d’autres 
récipients, d’autres voix, d’autres pièces; cette eau qui se déverse dans 
nos oreilles à toutes les deux.  Sans peau ni os ni pensées.

French translation by Fanny Chartres
Idioma: francés



Zwei

Ich denke an meinen großen Schwangeren-Bauch. Ich ließ meine Hände auf ihm ruhen, mit ihm stieß ich die Menschen in die Straßenbahnen, ich verschaffte mir Platz, ich durchschlug die Luft, ich schien stärker zu sein als sie oder vielleicht war sie resigniert und nachgiebig. Ich denke an den Bauch meiner Mutter, den ich nie gesehen habe, nicht einmal auf einem Foto. Ihr Bauch mit mir in ihm bleibt ein ewiges Geheimnis. Und wenn ich mich erinnere, an meinen Bauch erinnere an ihren, dann werden sie zu zwei gleichen, schattigen Zimmern mit vorgezogenen Gardinen, in denen man sehr lange schlafen kann. Zwei Zimmer, in denen du jeden Fleck an der Decke kennst, jede Unebenheit in der gekalkten Wand, jede Zeichnung, die das Licht mit dünnen Stichen entlang der Möbel zieht, 
entlang der Wände und auf deinem Körper. Und es ist wie im Traum. Du bewegst dich frei durch das eine Zimmer und siehst gleichzeitig das andere nebenan, du kannst von einem ins andere gehen, ohne Türen zu öffnen, ohne hinter dir Fenster zu schließen.

Mit meiner Mutter im Arm überquere ich eilig die Allee. Eine Allee im Spiel. Eine Allee, die noch ausgemalt wird. 
Sie liegt eingerollt an meiner Brust, ich höre nicht einmal ihren Atem. Sie sieht mich flehend an, ich solle sie nicht loslassen, sie nicht gar auf das Pflaster zwischen Nichtigkeiten fallen lassen, die alle nur mit Füßen treten.
Ich müsste sagen, sie sei leicht.
Aber nein, in Wirklichkeit ist sehr schwer, sie krümmt mich. Sie reißt mir die Arme aus.
Ich müsste sagen, sie sei klein. Aber sie ist groß, weiß und rund. Ihr weiches Hinterteil liegt ausgequollen und ungerührt an meinen Rippen, er heizt meine Haut. Meine Mutter klebt an mir. Mein Körper wird augenblicklich runzelig. Plötzlich werde ich alt, sobald ich ihre matte, geruchlose Haut sehe.
Sie ist weiß, sie ist groß. Sie ist über mir.
Sie ist der Mond, der mir in die Arme gestiegen ist.
Sie ist kalt, aber ich schwitze.

Ich sehe meine Mutter an. Wer bin ich?

Meine Mutter schwitzt nicht.
Und sie macht ohne Geräusch Pipi. Seit Jahren will sie nicht mehr hören, wie ihr Pipi auf die makellose Keramik des Klosetts fällt. Zuerst dreht sie das Wasser am Waschbecken auf, das Wasser fließt kräftig, ungehalten, alles wird bespritzt, aber es übertönt jedes andere Geräusch im Raum. Ein schlimmes Wasser, aber sauber, hell, geruchlos.
Der Geruch gehört mir. Ich komme später nach, mit zusammengepressten, von innen verschlossenen, verriegelten Achseln, damit ich nicht erkannt werde. Die in meinen Achseln eingesperrte Seele ist unerträglich, sie stinkt. Meine Mutter kann sie nicht einmal sehen. Sie schickt mich gleich ins Bad.
Ich bin brav und drehe den Wasserhahn auf, so weit wie möglich. Ein ganzes Waschbecken randvoll mit Wasser: das einzig wahre Geschenk, das ich ihr machen kann. Seit einer Weile erträgt sie es auch nicht mehr zu hören, wie andere Pipi machen. Zum Schluss ziehe ich an der metallenen Kette des Klosetts. Wieder ergießt sich uns zweien das geräuschvolle Wasser ins Gehör, das säubert und die Gerüche und Farben vermengt, das Regenbögen auf der Keramik erfindet und sie mit sich fortführt, dorthin, wo weder unsere Nasen, noch unsere Augen und Lippen jemals hingelangen, wo unsere Reste sich frei bewegen, ungesehen, und wo sie eine andere Dunkelheit kennenlernen, andere Röhren, andere Gefäße, andere Stimmen, andere Räume. Ohne Haut oder Knochen oder Gedanken.

Idioma: alemán
Aus dem Rumänischen übersetzt von Eva Wemme







-


No hay comentarios:

Publicar un comentario