martes, 1 de diciembre de 2015

HÅKAN SANDELL [17.655] Poeta de Suecia


HÅKAN SANDELL

Nacido en 1962 en Malmö, al sur de Suecia, ha vivido en el extranjero durante la mayor parte de su vida, en Dinamarca, Irlanda, Noruega.

Bibliografía:

1981 – Cathy
1982 – Europé, dikter
1983 – En poets blod, dikter
1984 – Efter sjömännen ; Elektrisk måne, dikter
1986 – Johnny – en bokfilm, prosa
1988 – Flickor, dikter
1990 – Skampåle, dikter
1991 – Dikter för analfabeter, dikter
1992 – Bestiarium, privattryck
1994 – Fröer och undergång, dikter
1995 – Om retrogardism, essä (tillsammans med Clemens Altgård)
1995 – Mikkel Rävs skatt
1996 – Sjungande huvud, dikter
1999 – Midnattsfresken, dikter
2002 – Traditionens uppvaknande, konstessäer
2002 - Så som skymningen älskar dig, tolkningar av Amanda Aizpuriete
2003 – Oslo-Passionen, dikter
2003 – Gåvor : valda dikter 1984-2002, dikter
2004 – Begynnelser : en barndom i tjugotvå dikter, dikter
2006 – Skisser till ett århundrade, dikter
2009 – Gyllene dagar, dikter
2009 – Tagebuch, Abendswolken (tyska)
2012 – Jag erkänner att jag levde upp mitt liv – Åtta poeter från Afrika och Asien presenterade och tolkade till svenska
2013 – Ode till demiurgen, dikter

Antologías

1992 – Malmöligan : en originalantologi
1997 – Stridselefanten nerför vägen igen
2000 – Från ormbädden
2002 – Metro nord : en skandinavisk diktantologi
2005 – Urblå natt : den 3:e retrogardistiska diktantologin



 Nature morte: iv. Sobre una cáscara de huevo.

 La materia está muerta, supongo.
 Una vez, allá en el siglo veinte,
 encontré olvidada en mi cabina
 en el tren a Berlín, en los coches dirigidos a Polonia,
 una cáscara de huevo chupada y punzada con
 un pedazo de pajita como un rayo de sol.
 Vacía como una pelota de ping pong,
 redonda como un capullo de gusano de seda,
 un pequeño cráneo -el de a laucha, tal vez-
 de la cual alguien desconocido, un dios del destino
 o un demonio, había succionado la vida
 dejando sin embargo completamente indivisos 
 cielo y tierra como uno en ese óvalo.
 Como si oyese en un caracol que contuviese el océano
 oí en esa cáscara dura
 veranos desaparecidos, lágrimas silenciosas,
 los batidos de alas sobre campos infantiles
 de pájaros, abejas y libélulas;
 oí el eco de patios escolares vacíos
 y toqué esa armadura calcárea,
 me agaché sobre esos dibujos en el asfalto,
 esas cándidas representaciones
 de los misterios del sexo más oscuro.
 Un mundo preservado y encerrado
 detrás de frágiles paredes y totalmente vivo,
 casi como sobre ese quebrado sol.

http://inutilesmisterios.blogspot.com.es/



Poetry rejoices
        
Poetry rejoices even if the culture dies,
over the girl with her first electric, how her high,
thin voice, amplified many times
over by the loudspeaker, is like a giant's
in the green grass of the festival site.
Over the fragile bells of digitalis, how they hide
the pistil and the pollen inside.
Rejoices over rain on the Faroe Islands,
over rendezvous on the Champs-Elysées at evening.
It rejoices over Japan, over Korea,
over arts refined over a thousand years—
the art of swordsmanship, or of drinking tea.
Rejoices over the poet, that his heart still beats.

TRANSLATED BY BILL COYLE


Your Hair of Snakes and Flowers

Read the translator's notes
When I saw one of those men touch your hair,   
I heard for the first time in many a year
the ancient battle trumpets and I saw
the banners of an army winding off to war
and felt that blind power urging me to knock
him out with one punch, send him tumbling to the floor.
If nobody had held me back, stopped me,   
I would—God help me—have killed him on the spot,
stomped out his blood, and spit in it. I'm sorry,
but you must be aware your winding hair   
is different now, a hornets' nest, a snakes' lair!
Yes, like a ball of snakes in a flower basket, dear.

TRANSLATED BY BILL COYLE



Tid och rum

Min tid är nu, min plats är här, 
lösenordet är sedan länge sagt - 
jag behöver inte längre söka det. 
Men som en vinge prövar om den bär 
har ögat svårighet att finna fäste. 
Det skadar sig på allsköns bråte, 
på medelmåttiga och fula saker, 
på fyrkantskanterna och trånghet; 
skrapar sig och stukas, slår i taken, 
och blinkar lite i sitt blåmärke 
tills det - böj dig bakåt! - höjer sig 
och tar sig frihet i en vidgad sal 
som tänkte det att annektera den. 
Det finns en gräns för vad man klarar 
av instängdhet och halvkvävd andning. 
Det är lätt att tappa skaparkraften 
och huka sig, fast himlen över en 
oupphörligt genererar nya fresker 
med moln så luftigt monumentala 
att de endast lämnar smala rester 
av det blå som invigt platsen. 
Mitt öga dör i era lägenheter, 
det grånar, grumsas, världen falnar 
och flammar bara till i tändarlågan, 
ögonblicket före rökens nya grånad. 
Det är lågt i tak, trångt i buren; 
en hastig blick, inget att förlora. 
Ett svek, jag vet, att vända ryggen till, 
men jag flydde ut, ut till naturen, 
till norska berg och Irlands floder, 
och dränkte mig i vild extas; 
det jublade och sjöng, mitt huvud 
tycktes rulla fram på höga vågor. 
Men ett uppropr som går innåt, 
in i en - tar spjärn - eller ut i skogen, 
måste en dag återvända, av trohet. 
Det gäller fortfarande en frihetssak. 
Man knäcker mig, men min nöt är mogen, 
den har klarnat, söt och gyllene, 
dess skal behöver inte längre skydda den. 
Jag känner vad jag alltid kände, 
hur krafterna som strävar att förstöra 
väger exakt jämnt med de som skapar, 
och om det ändå finns ett uppdrag 
så kan det vara att kring tomheten 
få passat något snarlikt gjutformer. 
Jag för relief tillbaks till skymningen, 
från det skäggstubbsblåa vill jag göra 
ett färgavtryck så tiden bevaras, 
lod åt det svävande, och fyllningar 
till det urgröpta och håliga. 
Ur dessa grå kvarter kommer då och då, 
hur sällsynt det än är, en tecknare 
som med skärpan i en blyertsspets 
kan ge skyarna en klarare kontur 
och streckvis lyckas återskapa rymden, 
där i kvällningen - likt en gud - 
den blåa luften självmant fyller den.





Ängel, kanske

En ängel kanske, med tunga vingar – upprest höga
och utspända mot taket, slår mot längs väggarna
och lämnar några fällningar, flackande för ögat,
men aldrig att den likt snöfall lägger sig,
min säng är främmande territorium.
Åh, vingarna är nakna liksom kroppars hud
men isvita, kristalliska och kalla efter vad jag tror,
så skimrande som regnbågar och påfågelsskrudar.
Fast blankare än pärlemor så mjuknar de
likt kattryggar för handen, och slinker alltid undan.
Tillbaka rör den sällan, ibland vid sjukdomar
hos mindre barn och då de spröda rundade
små bröstbenen, men någon gång vid ungdomar –
begrundande just utom räckhåll att förstå
salivens glittrande spår och kyssarnas rodnad,
och lutar sig över dem där de sjunker och stiger.
Då höjs de höga vita vingarna och spänns,
för barnen mjuknar de och vingarnas sidor
blir svagfärgat blå som penicillinets mögelsporer;
läkande storheter – och det känns att de bränner
av längtan efter världen trots förbudet.
En ängel, tror jag, men inte någotslags cherub
från halvt himmelsk halvt underjordisk sfär,
med lodjursklor och dunkelt snedtecknade ögon.
Nej, ingen väktare men ljusare och högre,
med rakvuxen statur, en bärare av sanning,
människofigur och smäckert glatt muskulatur
som passat lika vackert en kvinna eller man.
Med oljblåa mörka lockar: azurens prakt
med natthimlens svärta, hade de rena kinderna
haft skägg så vore det orientaliskt blåaktigt.
Potenta, dräktiga, sveper vingarna
omkring i rummet men välter ändå ingenting.
De tunga fjädrarna kan svepa över skrivbordet
och inte ett dammkorn lyfter, bara fingrarna
om pennan rör sig tyst lämnande kvar orden
svagt skimrande och främmande belyst på sidan,
för vem som helst att pröva ljuda fram den stämma
som en gång sökt det maskulina hos Maria
och hos Muhammed det hemligaste kvinnliga.




Överfallet

Ryggen fångar upp en första överraskning; 
slaget når en - blinda pilar 
riktade mot allt och ingen. 
Trevande små pojkaktiga stilar 
genomsöker gatan efter storhet. 
De har skickat fram nybörjarkillen, 
följd av granskarblickarna hos koret 
som väntar solot, framför halvringen. 
Det andra slaget kommer in från sidan 
som väntat, min vänsterarm blockerar 
och där följer högern smidigt 
som en kattdjurstass, chockerande, 
ett krasande och ljudet ekar vidare 
som asplöv, knäckta grenar, genom flocken. 
Jag skänker lidande tillbaka för lidande 
och det finns inget annat sätt att lära. 
Nu känner han, liksom på baksidan 
av världen, obönhörlig närhet, 
värmen sippra ner i hans adidas, 
urin och blod, och hur det bär ens 
steg i en förvandling, strilande 
från stora floder till en ränna 
där man ändå är en del av 
förudmjukelsens hemliga gemenskap. 
Så nytt, förvirrande, att lära känna 
kroppens kärleksfulla eftergivenhet 
och över ögonbrynen hur det bränner 
till - förunderligt - ett knytnävsslag, 
där en lycklig allmakt skulle rivet 
alla hinder för svallningen i jaget 
ger offret otillfrågad korrektivet. 
Fem man bakom sig,men killens litenhet 
vid nattens fot, hans sköra drag 
och ryckningarna i rosenhudens spändhet 
inger mest av allt en lust att stryka 
honom över kinden: Jag svär vid 
Samsons blindhet, vid lampan Psyke 
synade den nakna vingen; Getsemene 
med Petrus svärd, och Brutus kniv, 
att jag önskade mig ett annat skeende 
och utan ens en droppe raseri 
fördelade det uppföljande tunga slaget. 
Är det ett skäl, att komma levande 
ur obehagligheter, och att svaghet 
gärna dräper en? Men lammets liv 
är det inte hellre inkarnerat i 
den pojkkropp som här rystit till, 
ett nedfällt vilddjur med droppande saliv 
från de vita jämna tänderna? 
Kan jag falla ner och lossa skobanden, 
eller - Mästare! - kyssa de skrapade händerna, 
utan att näste man, mittöver min panna 
sätter ett skoavtrycks solkiga stjärna? 
Är det meningen, att det höga skallbenet 
och den mjuka fyllningen i hjärnan 
som med sköra trådar vävde identitet 
ska spricka som en såpbubbla i intet?




The Trash Pile

When you tell stories from the years spent in Alaska,
about that sojourn with an Indian tribe you had,
I feel a fraction of my old enthusiasm
for the aboriginal and primeval coming back.
It seems that they had everything a man could ask for:
the most advanced appliances, the latest flat screens.
but as for sanitation…The whole tribe would track
out to the midden situated out in back,
the houses round it in a ring, and stick their asses
out at the pile’s round slope; it wasn’t all that bad
in fall and spring, but the cold stung you like small daggers
in winter and in summer the stench made you gag,
on bright nights that lured the whole local population
of beryl-blue and beer-bottle-glass green metallic
flies to the light of your softly bulbous white lamp.
Forgive me, love, it’s just that I can actually see it
before me, your red lips and nails eleven fast points
of color in that oceanic light’s abstraction.
Backlit, the trash heap glittering with its bottle glass,
with bones the dogs as yet can’t wrench loose sticking out
as if they were the armored horns of a great dragon
that has been slumbering beneath the logged-out forests.
It sighs with exhalations and evening, spasms passing
through it. A wyrm, a tragic creature dreaming half
awake, its green eyes made of bottle-bottoms’ glass,
its body of plastic, car parts, animal cadavers.
The salmon harvest strands here, and mussel shells, perhaps,
if not just chicken nuggets from a gold mine run
by our all-powerful, global conglomerate or one
of its subsidiaries—as here the last Indians
watched cable and drank beer. Though when it comes to that,
all I have actual experience of is the trash pile,
not the canoes by the Pacific Ocean, dragged
up at day’s end and filled with summer daylight practically
undiminished when as evening light it gleams.
The trash pile towers over the surrounding flatlands
following a curved stretch of coastline, and it seems
to me to stretch along with the meridians
from Pole to antipode, at the world’s top from white
calotte to dark blue coast, under an airy sphere.
Your shimmering orb, Lord of this world: Now the earth shines,
and the trash pile, listen how it ferments like wine,
in glory, welfare bound for the celestial port.
It shines: scrap, metal, and bones with muscle fibers
of microchips’ spider veins along the circuit boards.
Our world’s luxurious trash, Lord, to your honor here:
the core industrial waste, soft parts on the outside,
organically composted, smoke and vapors hung
above the trash pile, arching like the planet curves
along the bends of the Pacific’s edge and tongue.
The shadings billowing across the mountain slopes
in late light pass the ocean and the pile, shifting
form and color as if their praises were being sung.
A trash heap in a wasteland, shimmering still
with the pine forests’ phosphor green and sea’s chrome blue,
a tract where evening light is delicately flung
down with the angel to this demarcated dump.
A Zion both of swarming life and of decay,
a motley multiplicity doomed to waste away.
A place where you can see the whole sky at one time,
briskly chill, and widely eye each diamond cut
detail of the globe’s day that hurries on its way.
What can I call you, dismal pile, who sparkle when
a ray of light falls where you show yourself as soiled
as here, in this stench, all our expectations spoiled.
You dream in vain of the cocoon’s emancipation,
for what higher purpose and meaning continuing to live,
with only spasms standing in for the resurrection
deep in the interior’s seething fermentation,
and seeing only with swarms of compound insect eyes
mosquitos and bluebottles in cloud formation circling
around you in a dusk that lasts the whole night through.
Midsummer soon and far up in the blue meridians
A sordid trash pile craves a benediction, too.
Up from the lowest level it perpetually stretches,
Lord, and it lauds unto its last breath your creation.







.

No hay comentarios:

Publicar un comentario en la entrada